THE FUNERAL
Mitt i alla lycka har det hänt nåt.
Allt som har hänt de senaste åren i mitt liv, eller i hela mitt liv har bara exploderat.
Jag mår jätte jätte dåligt. Jag känner en fruktansvärd rädsla hela tiden, för vad som ska hända, för vad som inte får hända, för saker jag blivit utsatt för, för saker som jag upplevt som nu har satt djupare spår och sår än jag kunnat någonsin kunnat ana.
Sedan jag kom hem från semestern har jag drömt mardrömmar, VERENDA NATT!
Jag känner mig som ett misshandlad bortspungen katt som behöver vård och omsorg.
Sen kanske det gör mer ont när jag vet att jag egentligen borde flyga på rosa moln, vilket jag gör mellan varven. Men jag skjuts snabbt ner av rädslan. Den bara är där, hela tiden.
En blandning av en tomhet & ensamhet.
Hur som helst så vet jag inte riktigt hur jag ska göra den här gången, jag har aldrig känt så här.
För det känns som att alla jag har inte finns, och än mindre för mig.
Nu när jag behöver det.
Jag som alltid funnits där.
Men nu står jag här, rädd.
